När leken gör orden synliga

Språklekar i förskolan handlar inte bara om att lära barn nya ord genom upprepning. De gör språket hörbart, synligt och möjligt att använda tillsammans med andra. När barn klappar stavelser, rimmar, sjunger, berättar eller följer en ramsa med rörelser tränar de samtidigt uttal, ordförråd, rytm, koncentration och samspel. Leken ger dessutom barnen en trygg situation där det är tillåtet att prova, göra om och upptäcka att ord kan låta på många olika sätt.

På en förskola där flera barn har ett annat modersmål än svenska blir detta särskilt betydelsefullt. Bilder, konkreta föremål, gester och tydliga rutiner hjälper barnen att förstå vad orden betyder. Språket behöver kopplas till något som barnen kan se, höra, känna eller göra. Då blir det lättare att delta även när det svenska ordförrådet fortfarande utvecklas.

Vardagliga ord blir en språkleks start

En central tanke i språkutvecklingsarbetet, som bland annat lyfts av fil.dr. Veli Tuomela, är att pedagoger ska sätta ord på det som händer under dagen. Det innebär att benämna föremål och handlingar med deras riktiga namn i stället för att tala otydligt om ”den där”. Vid mellanmålet kan pedagogen säga ”vill du ha bananen eller apelsinen?”, och vid påklädningen kan orden ”dragkedja”, ”ärm”, ”vante” och ”stövel” användas i ett naturligt sammanhang.

Det är också viktigt att klä barnens upplevelser i ord. En promenad kan ge anledning att tala om den blöta asfalten, den skrovliga barken, den gula löven och den kalla vinden. Pedagogen kan variera meningarnas längd och använda ett språk som ligger lite över barnets nuvarande nivå, utan att göra samtalet svårt eller pressande. Om barnet säger ”stor bil” kan den vuxne svara: ”Ja, en stor blå lastbil kör långsamt förbi.” På så sätt får barnet höra en utbyggd modell som går att ta efter.

Bildstöd är ett praktiskt sätt att förstärka denna metod. Vid sagor kan flanobilder eller en sagopåse visa personer, djur och händelser medan berättelsen pågår. När alla barn sitter i en halvcirkel och kan se materialet minskar behovet av att ropa att någon inte ser. Sagostunden blir lugnare, och bilderna kan dessutom användas efteråt när barnen återberättar berättelsen, ordnar händelser i rätt ordning eller samtalar om vad figurerna gjorde.

Rim, ramsor och fingrar i rörelse

Rim och ramsor är korta, rytmiska och lätta att återkomma till. De utökar ordförrådet, tränar uttalet och utvecklar känslan för språkets rytm. När barnen säger en ramsa tillsammans hör de hur ljud återkommer och hur orden kan delas upp. En ramsa som ”Pelle Plutt” kan samtidigt användas för att öva samarbete, eftersom gruppen behöver följa samma tempo och uppmärksamma varandras rörelser.

Klapp­ramsor gör språket ännu tydligare genom att koppla ljud till kroppslig aktivitet. Barnen kan klappa varje stavelse i ett namn, ett djur eller ett föremål och sedan jämföra olika ord. Rim om svanar kan exempelvis leda vidare till samtal om vokaler och skillnaden mellan korta och långa vokalljud. Pedagogen behöver inte göra övningen teoretisk; det räcker ofta att låta barnen lyssna, härma och avgöra om orden låter lika eller olika.

Fingerramsor ger en annan typ av språklig träning. När varje finger får en roll blir orden begripliga genom handlingen, och den finmotoriska aktiviteten stöder koncentrationen. Barnen förbereds också för framtida läs- och skrivinlärning när de upptäcker att ord består av ljud och att vissa ramsord främst fungerar som ljudlek utan att ha en egen tydlig betydelse. För den som planerar återkommande aktiviteter kan språklekar i förskolan bli ett konkret sätt att samla rim, ramsor, sånglekar och idéer som passar barngruppens nivå.

Sånger som förenar språk och kropp

Sång, sånglekar och rörelsesånger gör det möjligt att träna flera utvecklingsområden samtidigt. I ”Jag kan krypa” får barnen använda grovmotoriken, medan ”Huvud, axlar, knän och tår” tränar koordinationen mellan ord, tanke och kropp. När barnen sjunger om kroppsdelar och pekar på dem utvecklar de också sin kroppsuppfattning. Sångerna blir därmed mer än musikstunder; de blir tydliga språkliga instruktioner som barnen kan följa med hela kroppen.

Rörelsesånger kan anpassas efter vilket område pedagogen vill betona:

• ”En elefant balanserade” ger möjlighet att öva balans och räkning.
• ”Dansa lilla nallebjörn” tränar takt och rytm.
• ”Tingelinge tåget går” stärker kamratkänslan när gruppen rör sig tillsammans.
• ”Svarta ormens dans” kan öva hänsyn, eftersom barnen behöver hålla avstånd och följa gruppens rörelser.
• ”Jag klappar mig på magen” och lekar där tumme möter tumme eller pekfinger möter pekfinger stimulerar koordination och symmetri.

Sångleken ”En kulen natt” eller en lek om en krokodil kan dessutom stärka kopplingen mellan språk och föreställningar. Barnen hör orden, ser rörelsen framför sig och använder kroppen för att visa innehållet. När en sång ändras genom att en rörelse, ett namn eller ett ljud byts ut får barnen öva minne och flexibilitet. En enkel vokallek kan till exempel göras genom att sjunga en välkänd visa med nya vokaler. Då blir det tydligt hur språkljuden förändras, samtidigt som aktiviteten ofta upplevs som humoristisk och lustfylld.

Högläsning skapar samtal

Högläsning är en viktig del av språklekarna eftersom berättelsen ger barnen ord och erfarenheter som inte alltid finns i deras vardag. Genom sagor stimuleras fantasin och föreställningsförmågan, samtidigt som ordförrådet växer. Barnen får nya samtalsämnen, kunskaper och möjlighet att möta delar av vårt kulturarv. En berättelse kan också hjälpa dem att bearbeta rädsla, konflikter, saknad eller andra upplevelser på ett tryggt avstånd.

För att göra högläsningen till en aktiv språklek kan pedagogen stanna upp och fråga vad barnen tror kommer att hända, låta dem beskriva en bild eller låta dem återberätta en scen med hjälp av sagopåsens figurer. Det går även att byta ut ett ord och fråga vilket ord som skulle passa bättre. Barn som ännu inte uttrycker sig mycket på svenska kan delta genom att peka, visa med kroppen eller använda ord från sitt modersmål. Pedagogen kan bekräfta bidraget och ge motsvarande svenska ord utan att avbryta berättelsens flöde.

En genomtänkt språkleksstund behöver därför inte vara lång. Fem minuter med en ramsa vid påklädningen, en sång före lunch, bilder under sagan eller ett samtal om ett föremål i hallen kan tillsammans ge omfattande träning. Det viktiga är att orden används i meningsfulla situationer och att barnen får många chanser att lyssna, förstå, härma, leka och själva uttrycka tankar.